Johannes BP, 3:e maj 2009.

Ingen vet exakt hur många mål som gjordes denna eftermiddag vid Roslagstull. Fler än 20 men färre än 30. Det var en ohygglig uppvisning. En svart löpandeband-maskin som producerade drömfotboll. Direktpassningar, direktskott, dragningar, löpningar, hörnor, uppspel. Disciplin och självförtroende. Alla år av slit på torra grusplaner utmynnade här i en estetisk chockvåg på Johannes BP:s konstgräs. Emil gjorde första målet. Och Mats gjorde ett av de sista. I övrigt har jag ingen aning vem som gjorde vad. Andreas, Thomas J, Robert, Ola, Thomas H, Eduardo, Pontus, Christian, osv, osv. De svarta figurerna flöt ihop som en dåligt typograferad text. Ett band av bläck. En amöba av stål i motljus. Individen gick upp i kollektivet. Bollen likaså. En alltid lika säker Olivier skrämde dessutom motståndarna till att missa två straffar.
Fåfäng som jag är gick jag över till motståndarna i andra halvlek. För att hjälpa dem, vända trenden. Men raset blev bara värre. Att bevittna KFC:s slakt från motståndarsidan var otäckt. Det fanns inga motmedel. Förnedrad och stolt såg jag bollarna avlösa varandra in i nätet. Det var synd om golvläggarna från Märsta som gick alltmer på knä. Kort sagt: KFC består av ett antal medelålders män som helt saknar empati. På ett bra sätt. Ska man utmana KFC måste man ha ett lag.
Vad tar vi med oss från den här matchen? Allt.

Rösta, vilken match var bäst?
(2:a maj) Real Madrid-Barcelona 2-6
(3:e maj) KFC-Rosersbergs golv ca 24-1

/Martin H